TidsLiv

Idag börjar en ny vecka. Vi ska testa något nytt.
Vi kommer gå in i en ny fas. Bryta det här destruktiva mönstret där jag bara tränger in mig själv i ett hörn och tänder eld på väggarna. Det är inte hållbart. Det kommer först och främst inte ta mig härifrån utan det kommer snarare föra mig längre ner i depression, självhat och förstörandet av mig själv.

Så de sätter ner foten. Vänligt, men bestämt. Säger mitt namn, väger varje ord. - Det här funkar inte. En kall kår färdas snabbt längs min ryggrad. Livrädd för vad nästa mening kommer innehålla. - Vi måste testa något nytt. Helvete. Kroppen stelnar till som på kommando. Vad är det som kommer att krävas av mig härnäst? - Vi kommer utöka exponeringen. De kunde lika gärna satt en kniv rätt i bröstet, det hade varit mer barmhärtigt. Det absolut värsta som jag redan tvingas göra tre dagar i veckan ska nu utökas till sju dagar i veckan. Varje dag. Exponering varje dag. Det jag hatar mest av allt, varje dag.

Start från och med nu. Nu ska jag berätta om saker jag aldrig velat tänka på tre gånger i veckan och sedan ska jag fyra gånger i veckan lyssna till min inspelade röst som berättar om saker jag aldrig velat tänka på. Det ska ältas. Upprepas. Vareviga dag. Jag har inga argument mot det. Förutom att det är så jävla hemskt och fruktansvärt att jag inte vill. Men inte heller det är giltigt nog. För det stämmer som de säger;

- Det här funkar inte. Vi måste testa något nytt.

Andra andningen.
Hoppas bara den inte tar andan ifrån mig.