TidsLiv

Det krävs ingenting för att jag ska vara tillbaka där igen.
Så skört är det. Så att ingenting kan sätta igång allting.
Döda föremål blir det mest hotfulla jag kan möta.
Förknippade objekt försöker ta kål på mig.
Livet blir begränsat. Ingenstans kan jag befinna mig för att överallt finns någonting som tar mig någon annanstans. Så jag försöker säkra upp världen. Klä min vardag med skyddande bomull. Isolera min tillvaro. Det blir ett liv i ständig panik. En konstant pågående stress. Jag kan aldrig vila. Aldrig slappna av. För runt hörnet kan minnen vänta på mig som jag inte klarar av att hantera. Så jag tillåter mig inte att vila. För jag är aldrig trygg, Inte ens när jag befinner mig på mitt rum, instängd i garderoben, med luva och täcke över kroppen, inte ens då är jag trygg. Det finns ändå tillstymmelse av hot i mitt ingenting. Fortfarande risker i ett tomt rum.

Så kanske är det inte omgivningen som är farlig. Kanske är det inte den som jag ska skydda mig mot. För det vore som att akta sig för livet. Och ett sådant liv förlorar snabbt kvalité. Jag finns, jag andas, men lever jag verkligen?
Jag vill inte vara rädd.
Jag vill inte behöva försvara mig mot luft.
Jag vill inte behöva akta mig för varje steg.
Det kan inte vara meningen att livet ska vara såhär.
Så Jag måste ändra på det.