TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Om jag bara kunde.

Kategori: PTSD

Längs utmed vägkanten stod en bil med varningsblinkers på som tvärstannat i ett ögonblick av panik. En ung kvinna hade rusat ut för att sjunka ihop i en liten hög i diket. Sedan gick allt mycket fort. Allt blev närvarande. Allt kändes. Desperationen blandat med den ofantliga rädslan som tog sig in i varenda liten vrå. Och så bönadet. Snälla. Låt mig slippa. Hjälp. Snälla hjälp mig. Låt det inte hända igen.

Men det händer igen. Även om kroppen rent rumsligt befinner sig i kanten av en åker så är sinnet långt därifrån. Det har förflyttats genom tiden och är tillbaka på en plats den aldrig velat besöka. Aldrig någonsin. Men här spelar inte viljor någon roll. Det går att önska sig bort men det förändrar inte någonting. Sinnet är likt förbannat på en annan plats än kroppen. Och det kommer ta ett tag innan det kommer tillbaka. Någon minut, fast det känns som en evighet. Tid är en fiende när varje sekund är fylld av fasa. Då blir ett ögonblick en oändlighet.

Det går en stund sedan kommer verkligheten tillbaka. Och även om det finns en ro i att tid och rum stämmer överens så blir det också tydligt här vad som precis hände. Allt ligger kvar även om det nu är långt borta. Det finns en total trötthet som infinner sig efteråt. Tillsammans med en stor sorg. Hela känsloregistret hinns gås igenom inom loppet av fem minuter. Från fullkomligt kaos till absolut tomhet. Med ett mellanregister som skulle kunna ta kål på vem som helst.

Men jag är inte vem som helst.
Och det här ska inte få döda mig.

 

Kommentera inlägget här: