TidsLiv

När jag försöker göra mig av med omvärlden. Säger upp bekantskapen med dåtiden. Lobotomerar bort år av min ungdom. Då slår den tillbaka ännu starkare. Det är som att det får näring av mina bortförklaringar. Lever på att jag förnekar. Kan växa sig starkare ju mer jag tvivlar. Ju osäkrare jag blir, desto säkrare bli den. Ju mer jag tvekar desto tydligare blir den i sin förmåga att måla mitt öde på hornhinnan. Det är ett fult spel. För den har alla fördelar. Besitter all kunskap och vet vad som för mig att vilja kasta mig utför ett stup.

Men jag har ett botemedel. Jag har möjligheten att skifta maktbalansen. Jämna ut spelplanen. Det är inte enkelt, men inget i mitt liv har varit lätt. Lösningen går ut på att sluta göra motstånd. Ett absolut förlikande med vad jag varit med om. Vad det har gjort med mig. Vad det gör mot mig. Och sedan bara tro på att ödet vill gå min väg.

Det är grymt. Det jag måste gå igenom för att bli av med det här. Det känns inhumant att tvinga en människa att återuppleva minnen som den försökt undantränga. Snudd på tortyr. Men det är bearbetandet. Det är så man uppnår resultat. Att berätta om och om igen om det vidrigaste man varit med om.
Det låter befängt men det är det bästa sättet.
Men det är också det värsta sättet.