När jag berättar.
Kategori: Depression, PTSD
Jag dök inte upp på jobbet den dagen.
Istället åkte jag med blåljus mot akuten. Skrikandes i takt med sirenernas höga läten. Försökte överrösta varandra. Ett tumult ögonblick där varenda del i kroppen ville ge upp. Som fast i ett limbo mellan panik och dödsångest.
Dagen efter. När chocken lagt sig och jag fått komma hem igen, med ett par dagars sjukskrivning, så var det svårt att komma ihåg vad som hänt. Allt tedde sig overkligt. Jag hade svårt att få ihop bilden av mig på ett golv, mig i en ambulans, mig på psyket. Och eftersom jag kände mig helt okej bara ett par timmar efteråt så hävdade jag bestämt att det inte var så farligt. Alla kollapsar då och då och måste få lugnande för att de håller på och kryper ur sitt eget skinn. Alla rusar in i väggen och glömmer sedan av att det hände. Alla får minnesförluster. Alla blir utbrända för ett par timmar men kan sedan återgå till det normala. Allt är okej. Jag är undantaget som bekräftar regeln.
Så var det inte.
Jag hoppades, bönade och bad att på måndag skulle allt vara som vanligt igen. Att det här bara var något tillfälligt och med en helgs vila så skulle jag vara som vanligt igen. Botad på något mirakulöst sätt. Men 72 timmar kan inte reparera tio år av trasighet. Det kan inte ens lindra. Det handlar inte om att vilja tillräckligt utan det handlar om fakta. Såhär är det. Det som inte bearbetas kommer, förr eller senare, ikapp. Det är inte en fråga "om" utan "när". Jag lyckades ett tag. Det gick tills det inte längre gick.
Jag var inte en av dem som klarade att gå tillbaka till mitt förgående liv. Och det är det inte många som är. Det är inte meningen att man ska jobba ihjäl sig. Om man inte fattar det själv så kommer till slut kroppen att säga ifrån. Och lyssnar man inte då. Ja.
Jag vill inte tänka på vad som händer då.
Men det är svårt att acceptera läget. Det är fruktansvärt att bli sjukskriven om man är livrädd för vad som ska hända när allt blir tyst. Och det kändes som att allt rasa. Nu är livet slut. Jag tar mig inte ur det här.
När jag ser tillbaka på det så var det nog inte så att allt föll isär.
Kanske var det så att saker faktiskt föll på plats.
My säger:
Glad att jag hittade till din blogg!
Känner igen mig i allt du skriver! Nu har jag bara läst detta inlägg, men var exakt så för mig som du beskriver.. Efter tio års av förnekelse och inte lyssna på kroppen så rasar allt, för att man inte bearbetade det som hänt.. Vändpunkten var för mig när jag till slut hamnade på behandlingshem för mitt drogmissbruk och nästintill tvingades prata om det som hänt. I ett halvår bearbetade jag det jobbigaste som nånsin hänt mig. Och det låter sjukt, men hade jag inte hamnat i mitt missbruk så hade jag inte hamnat på behandlingshem där jag äntligen fick bli lyssnad på! Kommer fortsätta läsa din blogg! Ska läsa igenom hela den nu :) kämpa på!