TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Med allt jag har kvar.

Kategori: PTSD, Vardagen

Jag sitter med min kinesiska mur och gömmer mig bakom tegel och metall. Har hela kroppen inställd på stålsättning. Har tagit ett andetag och tänker inte andas ut förrän den här timmen är över. Mantrat "bit ihop" ekar i mina hörselgångarna och påminner mig om vad som händer om jag skulle släppa taget. Kroppen spänner sig vid blotta tanken.
Vågar. Inte. Känna.

Helt betydelselösa ting har blivit mitt främsta vapen mot det som försöker förstöra mig. Intellektuellt förstår jag att inget av mina redskap kan rädda mig eller skydda mig. För det finns inget att rädda mig eller skydda mig ifrån. Det finns inget yttre hot. Jag är skräckslagen för mina känslor, men de kommer inifrån. Så även om jag bygger upp en hel barriär runt mig så är jag ändå instängd tillsammans med det jag måste känna. Det går inte att distansera sig ifrån sina problem. Det går att förtränga och förneka men det kommer ligga där latent och vänta på ett ögonblick av vackling och då hugger det till. Med full kraft. Jag har inte en chans.

Alla mina försök till att göra mig av med det här har varit förgäves. Min idé om att en ny stad skulle kunna förändra något. Att ett nytt namn skulle göra mig till en ny person. Att ett nytt liv skulle få mig att glömma det som hänt i mitt förflutna. Allt det är bara naiva förhoppningar att distans, både rumsligt och metaforiskt, skulle kunna ta bort det som en gång gjorde så ont. Som fortfarande gör ont.
Jag ville verkligen det. Jag trodde verkligen på det. Jag hoppades verkligen på det.

Nu sitter jag här med en kropp i ständig försvarsposition, som fortfarande söker efter alternativa vägar. Som skulle ge vad som helst för att slippa gå igenom det här. Men som också börjar förlika sig med tanken på att jag kommer behöva bearbeta det här. Där förståelsen för vilka hinder det här skapat i min vardag växer fram. Där minnet av brustna år blir klarare och klarare. Där jag förstår vad det gjorde mot mig då och vad det gör med mig nu.
Jag hatar det. Hatar att jag är tvungen att gå igenom det här.
Men jag måste göra det.
För att jag ska sluta hata mig själv.

 

Kommentera inlägget här: