TidsLiv

Det är här jag måste vara. Det är med den här insikten jag måste fortsätta leva mitt liv. Ett hängivet erkännande. Utan tvivel. Utan störande tankar om påhitt och överdrift. 

Inte vänta på att det kommer infinna sig ett lugn, för det kommer det inte göra. Däremot så går det att finna en frid i att leva med hela sig själv. Ett lättnad i att ha alla sina bitar på plats. Vissa är inte intakta, men de utgör ändå, tillsammans, en större bild. En bild av något större. 

Det tar emot varenda gång att ta sig till det ögonblick av tystnad. Då rösterna inte längre matar hjärnan med undanflykter. Då det faktiskt kan råda ett uns av stillhet i lokalen. Det är så svårt för att det är så ovant. Aldrig förr har jag försökt att förlika mig med vad som hänt. Jag har aldrig satt mig ner och verkligen tagit in vad som skedde under alla de där åren. Och vad det faktiskt gjorde med mig. Vad det gör med mig idag. För det har fått konsekvenser. Enorma konsekvenser. 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det var hit jag skulle komma när jag började rota i mitt förflutna. Jag hade en naiv föreställning om att jag behövde gå och prata fem, sex gånger sedan skulle det vara klart. Det är tre och ett halvt år sedan. Och på de åren har jag hunnit med att kollapsa, gå in i väggen, bli utbränd, börjat skada mig igen, varit suicidal, provat flera olika terapiformer, legat inne på slutenvården, blivit dignastoriserad och slutligen - hamnat på ett behandlinghem. För jag hoppas verkligen att det är slutligen, och att det kan få ta slut här. Att jag kan lämna det här stället och inte behöva bearbeta mer. Jag kommer fortfarande vara ledsen och de åren som blev stulna ifrån mig kommer jag aldrig få tillbaka. Men jag kommer kunna gå vidare. 

Så jag tar ett andetag. Fyller lungorna med kraft inför alla de strapatser som väntar mig. Vi börjar här. Nu. Där det gör så jäkla ont att vara komplett ärlig med sig själv. I det tillståndet där inga tvivel finns. 

Det är här det gör som allra ondast att vara.

Men det är här jag måste vara.