TidsLiv

Jag ser mitt mående lite som ett korthus. Jag är livrädd för att de ska falla. Omringar det som en manisk hund för att det är så skört att minsta vindpust skulle få det att rasa. Jag tror att om jag bara är uppmärksam, vaken, noggrann så kommer inget komma i närheten av min trygghet. Min kärna är i säkerhet. Ingen kan riva mitt korthus.

Men så kommer det de stunderna när jag inte har full koll. Där jag på grund av omständigheter är extra sårbar. Sjukdom, dålig sömn, mardrömmar, ångestnivå. Och då hinner jag inte få upp skölden. Jag hinner inte skydda mig själv så korthuset rasar. De faller isär framför mig och en känsla av frustration tar över. Maktlösheten av att inte kunna räcka till och inte kunna skydda sig själv.

Vad är det då jag ska skyddas från? Mig själv.
Min historia. Mina minnen. Mina demoner.
Allt de som det är omöjligt att skydda sig från. För minnen tar inte hänsyn. Panikattacker väntar inte på det bästa tillfället. Ångesten är inte selektiv. Mardrömmar visar ingen barmhärtighet. Livet är här. Livet är nu.
Så låt korthuset ramla, jag är trött på att behöva vakta det.
Låt det komma. Minnena, ångesten, paniken.
Jag vinner inte striden genom att gå emot.
Jag vinner striden genom att gå med.