TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Kom inte tillbaka.

Kategori: Depression, PTSD

Hur är det möjligt?
Hur kan kroppen ena stunden vara helt fylld av en känsla. För att i nästa stund fullkomligt förneka och ifrågasätta det som alldeles nyss kändes.

Det är möjligt,
Och det beror på att ett halvt liv har passerat med samma tankar som har fyllt huvudet. De har överröstat alla sanningar. Slagit ut förnuftet.
Det eviga ältandet ger resultat;
Det har inte hänt.
Jag bara överdriver.
Jag överreagerar.
Jag hittar på.
Det är ett missförstånd.
Ett misstag.

Och när det väl brustit så tänker jag att det måste vara något fel på mig.
Men min reaktion är normal på en onormal reaktion.
Det vore konstigt om jag var totalt likgiltighet inför det här. Om jag bara kunde gå vidare i livet som om inget hade hänt. Precis så som jag försökte men som inte funkade, även om jag ihärdigt i tio år försökte göra allt för att inte konfronteras med det onda. Intalade mig att det fungerar. Jag fungerar. Jag behöver inte hjälp, ingen terapi, ingen bearbetning. Jag löser det här på mitt sätt. Kanske något destruktiva sätt men ändå. Jag löser det.

Jag trodde inte att mina problem syntes. Jag trodde ingen annan kunde märka vad jag bar på. Att jag blivit en mästare på att maskera mina känslor så ingen i världen skulle kunna genomskåda det. Men i slutändan krävdes det inte mycket. Små vindpustar och mitt luftslott rasade. Och där stod jag med alla de provisoriska skydd jag byggt upp och undrade varför varenda cell i min kropp givit upp.
När det egentligen var jag som givit upp dem.
Jag borde ha lyssnat för länge sedan och sett till att ta en ny riktning i livet. Det blev inte riktig så även om det var precis så det blev.
I slutändan.
Men inget är slut.
Tvärtom.

 

KOMMENTARER:

Kommentera inlägget här: