TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Känna att jag lever.

Kategori: Vardagen

 

Sängen ser ut som ett bombnedslag. Jag har barrikaderat mig här sedan i lördags då viruset började få fäste och blommade ut. Nu ligger jag och gråter till präster som försöker hitta kärleken. På den nivån är det. Ligger och skrattar högt åt mina dåliga skämt och fnissar ljudligt åt min patetiska, uppoffrande uppsyn. Jag tänker att jag är döende. Stackars, stackars mig. Det är bara en förkylning, men jag har alltid haft en ådra för det dramatiska.

Stod och hade en dialog med pastan tidigare idag. Det var givande. Tror att febern lite tog greppet om mig så att jag tappade greppet. Det hela slutade med att jag försökte leverera dåliga catch phrase utan resultat. Intalade mig själv att här är det Norra Brunn nästa. Skrattade alldeles för högt och ensamt när jag barskt hävde ur mig till pastan "Jag ska koka sönder er". Sedan ångrade jag mig. Ingen vill äta sönderkokt pasta. Stod dubbelvikt för att alla lymfkörtlar i kroppen gör uppror och försätter mig i ett horisontellt läge. Även när jag går. Blir kallad för häxan i Snövit, "Åh, drottningen" sa jag glatt men fick till svar "Nja. Drottningen, fast när hon är utklädd till en ful häxa med puckelrygg". Inte lika exalterad över det.

Knarkar apelsinjuice och ingefära i någon slags naiv förhoppning att det ska fördriva infektionen ur kroppen. Ungefär lika framgångsrikt som att äta sig hungrig*. Har ont i halsen men envisas ändå med att sjunga dåliga ballader om hur ensam jag är. Det är patetiskt. Sorgligt. Och lite, lite roligt. Eller, den enda som skrattar är jag själv men det kompenserar jag genom att skratta extra högt för att fylla det tomrum som kommer när man betraktas som en smitthärva.

Nu ska jag tycka ännu mer synd om mig själv och sörja över att smaklökarna strejkar så att min Ben och Jerry glass inte kan förtäras till den njutning som jag såg fram emot. Försöker istället glädjas åt att rösten min är lika sexig som Sean Penns. Alltid nåt.

*Inte helt nöjd med den jämförelsen efter att jag kommit på hur trerätters kan göra en proppmätt men så tas menyn in och på den finns det choklad och så plötsligt kan man börja om igen.

 

Kommentera inlägget här: