TidsLiv

Nu finns filen där. Ljudklippet med min röst som pratar om mörka minnen. Den skulle innehålla en kronologisk ordning, från början till slut, men jag kom aldrig så långt. Jag hann berätta att jag kom in på rummet och sedan fick hans röst rycka in istället och fylla i luckorna. Där hans konstaterande hörs blandat med mina panikslagna flämtningar där jag bara kan få fram få ord. Jakande. Eller nekande. Eller velande. Mest velande faktiskt.

Det är de elva minuterna och fyrtiotre sekunderna som jag ska lyssna på nu. Som jag ska försöka genomlida fyra dagar i veckan. Allt för att jag inte ska hinna försvinna bort i mitt förträngande. Allt för att jag inte ska ha tid att förlora mig i undvikandet. Det är ett fruktansvärt smärtsamt sätt, men ska vara väldigt effektivt. Jag försöker att inte tänka på det. Fast jag egentligen borde göra tvärtom. Inte att jag måste vara totalt nergrävd i misären men att jag i alla fall inte totalförnekar det. Det ska vara med mig, alltid, men det behöver inte alltid vara med mig. Mer som ett långsiktigt erkännande.

Det känns så oerhört skevt att något som gör så ont kan vara bra för mig. Kan faktiskt, i längden, vara det som förändrar min vardag. Jag ska bara orka. Fullfölja behandlingen och ta mig igenom hela klippet, sedan ny exponering med nytt klipp och så vidare och så vidare tills det har sjunkit in. På riktigt.