TidsLiv

Hans blick är så lugn och mild. Ser på mig med stillhet. Det gör mig irriterad. Jag vill att han ska se på mig på samma sätt som jag ser på mig själv. Jag vill att han ska titta på mig med avsky, fly mig som pesten. Jag vill att han ska stämma upp i samma sång som jag och såga av mig vid fotknölarna. Kan han inte se vilket monster jag är? Kan han inte se vad jag har gjort? Vad jag har låtit andra få göra?

Jag berättar om svarta delar av mitt liv och kan inte möta hans blick för att jag skäms så. Jag har tusen och åter tusen argument som alla pekar på vilken fruktansvärd människa jag är. Han bemöter inte ett enda. Han ser min frustration. Förstår min vrede. Men han backar inte. Han kommer inte ställa sig på den sida som strider mot mig själv.
Han kommer stå vid fronten mot ondskan och vänta på att jag ska ställa mig bredvid honom. Att vi ska utkämpa det här slaget tillsammans. Att jag ska vinna mot rösterna som hela tiden försöker göra ner mig.

Han säger att det inte finns något jag kan göra som han skulle blir arg på, förutom en sak. Det faktumet att jag kastar mig själv till vargarna. Att jag lägger mig på järnvägsspåren. Att jag behandlar mig själv som mindre värd. Där kan han bli rasande.
Och upprepar meningen att vad än andra gjort mot mig så är det jag gör nu, mot mig själv, ännu värre. För jag är konsekvent med mina dömande tankar. Maler konstant om att jag inte duger, är fel, gör fel. Långsamt bryter jag ner mig själv och min självkänsla. Nu, så van att jag knappt märker det själv. Och ibland så medveten om det att jag låter huden tillsammans med vasst stål få betala priset.

Det går inte att lära hjärnan att tycka om sig själv om alla ens handlingar talar emot det. Vi kan inte lura vårt medvetande. Vi kan inte förändra våra tankar om oss själva till något positivt om vi hela tiden agerar negativt.
Det är egentligen så enkelt: Stå upp för din person, Du är viktig, Du räknas, Dina åsikter betyder något.
Kontra: Lägg av, Sluta överdriv, Ingen tycker om dig, Du är inte värd något.
Vilken sida av de här två som vinner slaget till en holistisk kropp i harmoni med sig själv är inte särskilt svårt att räkna ut.
Förändringen finns där. Inom räckhåll.
Jag måste bara våga sträcka mig efter den och ändra mitt beteende från självhat och förakt till förståelse och självmedkänsla.