TidsLiv

Ångest är inte mätbart. Finns ingen skala som kan förklara det helvete som ryms inom de skrik som kommer ifrån diket. Ingen enhet kommer ens i närheten av vad som upplevs under ett par minuter men som känns som en hel evighet. De krampaktiga händerna som greppar minsta lilla förankring till den riktiga verkligheten. De fasansfulla ropen på hjälp. Maktlösheten för den som står vid sidan av och bara kan se på men inte ta bort.

Först kommer medvetandet att registrera att kroppen ligger i ett horisontellt läge och inte fatta varför. Sedan kommer den förstå varför men inte kunna ta sig därifrån. Sedan kommer den att kunna ta sig därifrån men inte vilja. Det går i steg. Cykler. Eller vågor. Det är så mycket som ska processernas i ett sinne som redan är utmattat. Andningen får vara i centrum. Styra in samtalet på här och nu. Vi kan prata om upplevelsen sen, nu är det viktigaste att komma tillbaka, helt och hållet.

Små grässtrån återfinns i hårsvallet. Dygn kan passera, det dyker ändå upp små påminnelser om vad skedde när paniken fick härja fritt. Matchen är ojämn redan från början. Det är den lilla människan mot en naturkatastrof. Moder Jord som har siktet inställt på att utplåna. Och för varje gång det sker så förloras en liten del av allt som byggts upp. Halkar tillbaka några steg. Tappar fokuset på målet. Glömmer varför det här är viktigt. Hittar en miljon anledningar till att det inte är värt det. Hittar bara en anledning till att det skulle vara värt det som lyder:
- Det är värt det.