TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Ett föränderligt tillstånd.

Kategori: PTSD, Vardagen

Jag befinner mig i en källare.
Det är mörkt. Stökigt. Jävligt.
Golvet är fyllt av frusna förhoppningar. Blött från en miljon tårar.
Ingen vill befinna sig här. Jag vill inte befinna mig här.
Ändå sitter jag i min ensamhet och stirrar ut i intet. Väntar på en försoning som aldrig kommer komma. Hoppas på att bli förlåten för något som aldrig var mitt fel.
Jag är rädd. Ensam. Ledsen.

Men så tänder någon.
Det sticker till i ögonen och jag måste blinka flera gånger innan jag förstår att någon har klivit ner i min grav. En person som gör något fantastiskt. Den säger inte åt mig att gå upp från källaren och stänga dörren till allt det fasafulla. Utan den kliver ner i mitt helvete. I mitt liv. Med alla mina nattsvarta minnen och en dåtid som är kantad av uttömmande krig och giriga monster. Den ser till var jag har varit och vart jag är på väg. Den tar in alla de drömmar jag bär och alla de mardrömmar jag plågas av. Förstår vilken strid det är jag måste utkämpa varje dag. Den ser mitt hopp och min styrka. En låga som inte jag vet brinner men som är tydlig för den som står utanför och har hört mina skrik genom väggarna.

Så när jag tvivlar lägger personen armen kring mina axlar och berättar om det mod jag bär på. Att jag försöker äga min historia och älska mig själv på samma gång. Något som i kombination känns helt omöjligt. Men det är den processen som jag måste genomgå för att kunna leva ett fullvärdigt liv. Så vi stannar kvar i källaren. Kommer inte lämna den förrän allting är utrett och inget här nere längre skrämmer. Det innebär att varje vrå ska utforskas, varje sten ska lyftas på.
En fruktansvärd tid. Oförklarligt krävande.
Men det är så jag kan försonas med den här delen i mitt liv. Och även om det känns som att jag står och stampar på betonggolvet med väggar som krymper. Så är jag närmare dörren än någonsin.

Jag måste försöka vänja med vid ljuset som strilar ner i mina mörka delar. Se att det finns en trappa upp härifrån, jag är inte redo att lämna det där bakom mig men den finns där. Stadig. Lång. En bro över till det fortsatta livet. Den väntar på mig.

Det är inte svaghet som tagit mig hit. Det är styrka.
Samma styrka som kommer ta mig härifrån.

 

Kommentera inlägget här: