TidsLiv

Hur tänker du Universum?
När du inom loppet av några timmar utsätter mig för triggers? För mig till havet men tar med en tsunami in i bilden. Tar mig till skogen men startar en brand innan jag ens hunnit känna trädens lugn. Du gör mig rädd för att lämna mitt rum. Du får mig att konstant titta bakom min axel. Du får mig att leta efter faror i de lugnaste vatten. Du får mig att leta efter fällor bland de vackert spruckna löven.

Hur resonerar du Universum?
Väger du någonsin in fördelar och nackdelar? Kan du se hur mycket jag klarar av och sedan hålla dig på den gränsen eller är allt bara slump. För det känns inte så, Universum. Det känns precis tvärtom. Men jag tror inte du vill se mig störta ner i fördärvet. Jag vill tro att du hoppas på mig lika mycket som jag hoppas på dig.

Försöker du ta död på mig, Universum?
Utsätter du mig för så många prövningar för att se hur mycket en människa klarar av innan den kapitulerar. Jag är nära nu. Men jag vägrar låta det här vinna över mig. Det har tagit så mycket, det ska inte få ta mitt liv också.

Så kan du vara på min sida, Universum?
Kan vi försöka att hitta en gemensam punkt där vi kan hålla oss. Där jag fortfarande utmanas men inte ständigt måste leva i skräck. Jag tycker att det låter rättvist, Universum. Ingen vill vara rädd för alltid.
Jag ser fram emot ditt svar, Universum.
Jag hoppas du tänker likadant.