Det som känns.
Kategori: Min historia, PTSD
Jag vill inte vara rädd längre.
Meningen är hjärtskärande. Den är så oerhört ärlig. Kommer direkt ifrån själen. Har legat inbäddad bland nervbanor och blodomlopp och bara väntat på att få sägas. Våga ljuda det högt till någon som förstår. Som tar det på allvar. Det är inte längre ett val som hjärnan gör att ge vokalerna och konsonanterna liv, utan det sker djupare än så. Från det undermedvetna. Den delen som sårats otaliga gånger. Som försökt att signalera smärta och sorg men som ständigt blivit undantryckt. Ignorerad. Det har gjort att den till slut tystnat. Inte orkat kämpa med att slå sig fram i ett klimat där det aldrig var menat för känslor att finnas. Från att ha skrikit sig hes har den krympt bort till att bli en konstant tagg i hjärtat istället. Aldrig försvunnit. Bara bleknat för ett ögonblick.
Det händer något när kontrollen släpps. När det inte längre är en fråga om vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, utan det som bara är. Exakt så som det känns, här och nu. Om det gör så ont att det känns som att kroppen kommer klyvas mitt itu så är det de som är sanningen. Då ska inte några andra tankar inkräkta på det. Låt det få vara. Gör det ont, så gör det ont.
Även om det är svårt. Även om det är hemskt.
För det är svårt. Det är hemskt.
Och när kontrollen inte får kollra bort alla de känslorna så uppstår det ett ögonblick av renhet. Det totala. Det absolut. Det ärliga.
Då kommer orden från hjärtat. Tränger sig förbi den där taggen och blir verkliga. Blir sanna. Och de blir hjärtskärande. De blir för jävliga att höra. Fruktansvärda att känna. Men alternativet är omöjligt. För det innebär att tysta den lilla sköra röst som så länge försökt att göra sig hörd. Borra taggen djupare och höja volymen genom prestation och tillfällig framgång. För även om det finns en enorm vilja att bli lyssnad på så är också rädslan över vad det kan innebära så himla stor. Vilket gör att den måste få komma till tals, annars kommer den att försvinna helt och då går det aldrig att bli hel.
Och jag vill gärna bli hel.
För jag vill inte vara rädd längre.
