TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Brusten snäcka.

Kategori: PTSD

Jag upprepar orden för mig själv. Säger det högt.
Jag har PTSD. Jag är traumatiserad.
Det sjunker in. Kanske. Något hände i alla fall inom mig när jag sa det. En sorgsenhet och en vilsenhet fyllde mig. Vem är jag egentligen? Om det här är sant. Vad gör det mig till? Hur ska jag tänka om mig själv?
Det känns som att hela jag, hela mina existens, rubbas i grunden. Som att jag måste lära känna mig själv på nytt. Den här personen som varit med om alla de här trauman. Hon som har PTSD, hon som är traumatiserad. Är det jag? Är det verkligen jag?
Finns det ingen möjlighet att det är ett misstag. Att det finns ett annat spektrum som vi inte utforskat än. Några aspekter vi måste ta hänsyn till som ändrar allt? Som gör mig till en person som inte alls varit utsatt. Som haft en bra uppväxt. Fläckfri. Problemfri.

Sedan far mina tankar iväg till hur jag agerar och tänker kring mig själv. Hur jag nedvärderar mitt väsen. Ständigt ifrågasätter och klankar ner på allt jag gör. Allt jag är - är fel. Och jag borde få lida för det. Jag borde straffas. Jag vet inte riktigt varför men de tankarna fyller mitt huvud konstant.
Det är inte normalt. Det är något som inte stämmer. Varför tänker jag att jag bara duger åt en sak? Varför tycker jag att andras viljor är viktigare än min? Varför korsas mina gränser om och om igen fastän jag inte vill? Det här har med dåtiden att göra. Men det påverkar mig nu. Något enormt. Och det är svårare att förneka.
Något är fel. Något har varit fel väldigt länge.
Och jag tror jag vet vad det är.

 

Kommentera inlägget här: