TidsLiv

Jag skriker rätt ut. Nu orkar jag inte mer.
Jag tilltalar högre makter och hoppas på att livet ska visa barmhärtighet över en själ som har kämpat så länge. Frustrationen växer i takt med att benen förlorar styrka. De orkar inte bära mig längre. Min ryggrad ger vika. Mina axlar blir hårt drabbade av gravitationen.
Snälla, låt mig skonas. Låt det vara över.

Men svaren uteblir. Det lugn som jag så gärna ville få får jag skaffa fram själv. Det är inte en dialog som förs med mina monster. Det är en ensam monolog där jag, och endast jag, kan texten. Så jag får stå själv. Kämpa vidare. Hoppas på att det närmaste dygnet är lite lättare än förgående. Eller önska att kommande vecka blir något enklare än förra.

Jag skriker mig hes ut i ett intet som inte lyssnar. Ber om svar där aldrig några frågor ställts. Jag tror att ödet ligger utanför mig. Övertygad om att jag bara kan blunda och hoppas på att överleva.
Men det stämmer inte. Jag kan vägra att förlika mig med den här situationen. Det finns alternativ. Men de innefattar ett jäkla jävla anamma. Ett beslut att detta inte ska få förgöra mig. Ett ögonblick dör jag bestämmer mig för att jag är större än det här. Jag är starkare än det här.

Jag behöver inte klara av det själv. Det finns hjälp att få. Jag måste bara våga ta emot tröstandet och stöttandet.
Jag står ensam mot mina demoner, i ett hav av människor som bryr sig om mig.