TidsLiv

En av de värsta sakerna med att lida av panikångest och flashbacks är att du aldrig vet när det slår till. Och hur snabbt det kan vända.
Solen kan lysa, havet ligga lugnt, naturen andas rent, omringad av värme, en tystnad som talar och Pang! Så förändras allt.

Det är som att leva med en aktiv vulkan.
Ibland går det att härleda till en trigger. Förståelse för vad det var som satte igång allt. Och ibland är det totalt omöjligt att fatta. För plötsligt vaknar man upp på ett golv, på en åker, på vägen, i en folkmassa, på akuten och har svårt att minnas något överhuvudtaget. Man känner sig utelämnad, förvirrad och vilsen. Sedan kommer ilskan. Den totala maktlösheten över att något bara kan ta sig in i ens sinne och kropp och slå ut all kontroll. Som att gå hand i hand med ett jäkla monster som när sig på rädsla och ångest.

Det går att känna vissa gånger hur det griper tag djupt inombords. För att börja växa. Och ju mer oro man känner desto mer oro känner man. Sedan kommer det till en gräns där man förstår att det är kört. Vad jag än gör nu så kommer jag ändå hamna i klorna på fruktan själv. Viljan att stänga av känslorna och så vanmakten i att det är lönlöst att försöka. Låt det ske. Låt affekten ta över och ta mig på resan till helvetet och tillbaka.

Jag försöker släppa taget om mitt förflutna.
Med det förflutna vägrar släppa taget om mig.