TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Sann smärta.

Kategori: Självskadebeteende

”Jag håller på och tappar det”
- Ja. Jag tror också det.
Bra. Då är vi överens. Allt håller på och gå åt helvete. Jag kan inte längre hantera mina känslor och i förlängningen mitt liv. Det håller på och rasar nu. Stirrar ner i ett fördärv. Så något måste hända. När jag inte längre kan ta hand om mig själv, få de ta över. Resultatet är inte det jag vill. Men det är vad jag behöver. För jag kan inte stå emot just nu. Tankarna är där hela tiden. Fyller mitt huvud och pratar oavbrutet tills allt de säger är sant. Uppmaningar som jag måste följa Handlingar jag måste utföra.

Då de får rycka in och strypa min kontakt med omvärlden. Så ser det ut nu. Det är min verklighet. Min alldeles egna för jävliga, eländiga verklighet.
En del av mig säger ”Herregud det är är alldeles för drastiska åtgärder. Så farligt är det inte”.
En annan säger ”Hjälp. Jag klarar inte det här. Jag kan inte stå emot.
Vilken måste bli lyssnad på?

Med tillgången kommer handlingarna, med handlingarna kommer situationer, med situationer kommer konsekvenser. Sedan finns det ett led till. Med konsekvenserna kommer döden.
För jag kan inte veta.
Även om hela jag, hela min kropp skriker att det här är det enda rätta, det jag måste göra. Så kan det också vara det sista jag gör.
Det utgångsläget finns också.
Otroligt? Ja. Omöjligt? Nej.

”En sista gång” säger jag om och om igen. Om jag bara får göra det en sista gång så kanske jag lär mig. Snälla. En sista gång Bara så att jag får döva de här rösterna för ett ögonblick. En sista gång så jag kan få känna lugnet. En sista gång så jag att jag verkligen fattar att jag inte vill göra det någon mer gång.
En. Sista. Gång.

Och kanske blir det så.
Att den sista gången jag gör det.
Är det det sista jag någonsin gör.

Kommentera inlägget här: