TidsLiv

Det glittrar på golvet. Som täckt av ett skimmer..

Glimmar till för att slockna, för att glimma till, för att slockna, för att glimma till igen. 

Det är vackert. Skulle kunna vara något magiskt. Men det är det inte. Det är inte några strålande solar som täcker golvet. Inte små värdefulla diamanter som träffar iris för första gången.

Istället är det krossade drömmar som ligger utspritt över parketten. En hopplöshet klädd i vackra kantstötta delar. Ett rutnät av ett förkrossat hjärta. Likt en karta där man kan härleda allting tillbaka till 30 sekunder innan glaset träffade hård yta och demolerades. Då intrycken var så många att de upptog allt fokus, alla förnimmelser och alla tankar. Stal syret från den kippande människan. 

De var elaka. Tankarna. Fyllda av fördömelse, bestraffning och skador. Så kanske är det inte så konstigt att en vas fick smaka golv. Splittras i tusen delar för att gestalta den själ som redan gjort det. Det blir en blek symbol med kraftigt budskap. Med så mycket innehåll i varenda liten skiva. Så mycket smärta i varenda liten cell

Så de får dela på ytan. Får tränga ihop sig och skapa den bild som är mitt sinne. Och det är klätt i krossade skärvor, spruckna vaser, förstört porslin och ett oändligt lidande.

Men det finns också ett uns av magi där. Det är svårupptäckt. Man får titta noga. Veta var man ska leta. Men det finns där. Det lilla, lilla miraklet som fortfarande berättar att bitar kan limmas ihop, skärvor kan smältas samman, själen kan lagas. Det går. Även när det är i tusen delar. Det behövs tid, tålamod, vilja, mod, mer tid, mer mod och en liten, liten bit av ett mirakel.