TidsLiv

2017-04-06
Jag sitter och skriver för hand. Ser min handstil präntas ner på linjerat a4. Det är ovant. Både att föreviga ord på ett papper men också rörelsen min hand måste göra för att skapa, något så när begripliga, bokstäver. Dessutom börjar armen värka efter ett tag. Men man kanske vänjer sig. Och jag tro att jag kommer behöva vänja mig för att jag kan inte hantera tillgången till omvärlden just nu. Mitt omdöme går inte att lita på.

Det kändes extremt när de sa det till mig; Du måste lämna in din dator och din mobil. Men nånstans tror jag också att det fanns en lättnad. En suck fylld av trötthet och stillhet. Kapitulerar inför det faktum att jag inte klarar av att stå emot de destruktiva. Har inte kraften. Besitter inte förmågan. Det är så mycket starkare än mig och övermannar mig så att jag står chanslös. Mina strategier sträcker sig inte så långt så jag behöver att någon annan fattar besluten, ovanför mitt huvud. Utan att lyssna till mina protester och mina lögner.

Så nu sitter jag med mitt block och min penna. Får bara använda internet när någon sitter bredvid mig och övervakar. Det känna förnedrande. Men det är också kompromissen som är nödvändig. För viljan att förstöra ännu mer är starkare än viljan att lagas. Vill hellre skadas än läkas. Min egna destruktiva spiral som jag måste räddas från.
Tills jag vill rädda mig själv.