TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Den krassa verkligheten.

Kategori: Självskadebeteende

 

Jag önskar att jag kunde säga att de är svåra att hitta. Att man får leta länge och på speciella ställen. Att det är inveckla och komplicerat krångligt och tidskrävande. Men det är det inte. Det är inte svårt att hitta människor som kan gå med på att bruka våld mot en annan individ. Som ,mer än gärna, kan tänka sig att vara en del av det destruktiva beteendet. Det är inte svårt. Det är enkelt. Oerhört enkelt. Alldeles för enkelt. Du behöver inte ens leta, de hittar dig. Kan spotta just den personen som är mest sårbar och skör i en folksamling och sedan utnyttja det.
En jakt med dödlig utgång. Åtminstone själsligt förintande

Leta inte för de finns överallt. I alla yrkesgrupper, alla religioner, alla föreningar, alla städer, byar, länder. Där det finns människor – Där finns de. Du kan inte skilja dem med blotta ögat för de ser ut precis som vem som helst. Just för att de är precis vem som helst. Vännen släktingen, läraren, partner, kollegan, exet, familjemedlemmen. Någon du aldrig träffat eller någon du vuxit upp med. Någon du aldrig pratat med eller någon du pratar med hela tiden.
Finns inga säkra platser. Inget rum är tillräckligt tryggt.

Låter det cyniskt? Hårt kanske? Tycker du jag drar alla över en kam? Om jag låter cynisk så är jag det. Låter det hårt så är det för att det är hårt. Verkligheten ser ut så. Jag har fått lära mig det den hårda vägen, att de finns överallt. Det är konstaterat. Det är min egen personliga erfarenhet.
En erfarenhet som plågar mig dagligen.

Jag pratar från hjärtat. Samma hjärta som har krossat gång på gång på gång. Där i ligger historierna om hur de i min närhet blev mina värsta mardrömmar. Någon jag litat på som förråde mig. Någon jag antytt mig till som valde att tillgodose sina behov för mina. Alltid före mina. Det finns inte ens ett ”efter mina”. När jag väl är förbrukad är jag avfall. Något som måste bort, fort. Jag vet inte om det är deras egna samvete som hinner ikapp. Kanske besitter de också någon form av empati djupt därinne som vet att det här var fel. Så jävla fel. Nykterheten som får dem att inse att det där var ett barn de begick ett brott mot. Och till priset av vad? 10 sekunders njutning som sedan kostar år av terapi, bearbetning, tårar, skräck, besök på psyket, behandlingshem.

Evig fråga: Vad det värt det?

Det kan aldrig ha varit värt det.

 

Kommentera inlägget här: