TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Dagarna är räknande.

Kategori: PTSD

Igår var det en störtandes, rusande, flyende människa som tog sig över den steniga grusvägen. Idag är det en linkande. Förstörd av det panikartade tillstånd som igår infann sig. Skrapade knän och blåslagen höft. Fallet på hård sten har tagit ut sin rätt.

Det är inte mer än 24 timmar sedan en helt annan sinnesstämning rörde sig fram här. Inte ens ett dygn har passerat ändå känns det som en evighet, eller kanske bara några millisekunder. Tidsuppfattningen har luckor. Minnet har hål. Eftersom allt skedde i ett ögonblick av affekt hänger inte riktigt minnesregistreringen med. Det blir fragment av händelseförloppet. Mer en känsla än vad det är fakta.
Men det var fler människor där. Vittnen. De kan berätta.

De kan berätta om dånet från en stängd dörr, hur något krossades och sedan öppnades dörren och ut flög en blind person i nöd. Mot något annat. Mot allt annat. Hastighetens prägel satte sina spår i de famlande, ramlande stegen. En tröskel, ett fall, en stengång, ett fall. Balansen var satt ur spel. De kan berätta om hur de såg en människa fly fältet över ett fält. De såg också ögonblicket när samma varelse förlorade mark. Försvann ut över en kant.

Nästa syn var sorglig. Så långt ifrån värdighet man kan komma. Ju närmare de kom desto mer förstod de att branten och flykten abrupt tagit slut precis vid vattenbrynet. Och där ligger nu en hopkurad, genomblöt, nerkyld, livrädd varelse och krampaktigt håller kvar i den tunna vassen för att inte helt hamna under vattenytan. Kroppen skakar. Det inre stormar. Det är såhär kaos ser ut.

Dissociationer slår in och förlamar kroppen. Den behöver hjälp att dras ur ån och upp på torra land. Det är ett projekt i sig eftersom slänten är brant, kroppen tung och sinnet ännu tyngre. Viljan att bara bli lämnad att drunkna är större än viljan att komma upp till tryggheten. Så det är tur att det finns andra där som vill annorlunda. Som agerar i motsatt riktning. Som tar tag i de båda lealösa lemmarna och sliter upp kroppen från det smutsiga vattnet. Bänder loss de fingrar som febrilt tvingat sig ner i jorden. Sedan lyfter de. Och drar. Lyfter och drar. Tills kroppen äntligen kommit i horisontellt läge bland tisslar och grödor. Där får den landa och försöka kreera ny energi, skapa ny kraft. Det tar ett tag. Men de kan vänta. Hon kan vänta. Även om hela det här spektaklet talar för att läget är kritiskt och är i behov av förändring.

Nu.

 

Kommentera inlägget här: