TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Ylandes om skoning.

Kategori: Självskadebeteende

 


Det sitter fast en varg i rävsaxen. Hans ylande hörs igenom hela skogen. Ett öronbedövande dån som berättar om det lidande den utsätts för och vad den förstår att den måste göra.
Den börjar precis ovanför där de sylvassa käftarna slagits ihop och gnager. Tuggar. Sliter frenetiskt. Gräver maniskt. Fokus helt på friheten. Adrenalinet slår in. Den biter sig djupare ner i sitt eget ben. Smärtan är outhärdlig, såklart, men den är också drivkraften. Viljan att komma ur detta levande.

För vargen har två val: Antingen vänta på att någon kommer och att den då inte hinner svälta ihjäl innan, och att personen som kommer inte vill döda den utan hjälpa den.
Det andra valet är att tugga av sig sitt egna ben. Och även där är det inte ens säkert att vargen kommer överleva så länge till med hänsyn till svårigheterna att jaga, förblödning och infektionsrisk.

Men. I alla dessa lägen tuggar vargen ändå av sig sitt egna ben. För – och det här är viktigt – det ena alternativet är mer avorsivt. Båda situationerna är hemska och hopplösa men en av dem är värre. Och då kommer vi välja den som tar oss ifrån det mest hotfulla.
Vi gnager av oss benet.
Eller vi säljer våra kroppar.
Vi slår oss.
Svälter oss.
Utplånar allt vi är och någonsin varit.
För det andra anses vara värre.

Kommentera inlägget här: