Sanningen gör ont.
Kategori: PTSD, Självskadebeteende
”Du kanske inte överlever”.
Jag vet att det ska skrämma mig. Få mig att inse allvaret. Se att jag gamblar med mitt liv som insats. Fatta att det här kan sluta illa. Riktigt illa.
Och till viss del ser jag det som befrielse. Kanske att någon slår mig så hårt att jag aldrig mer vaknar. Jag vill inte säga det högt men en del av mig blir lugn av den tanken. Släppa allt. Få vila i evighet. Inge mer smärta, inge mer behandling, inga fler exponeringar, inget mer, inget mer.
De måste prata i sådana termer. Måste försöka trycka på den risken jag utsätter mig för. För jag kan ju faktiskt inte veta. De här männen kanske inte slutar förrän jag är död. Eller så kommer de ligga på gränsen så när det väl är över kommer jag ändå önska att jag vore död.
Det är att gå ett osäkert öde till mötes. Även om det – nu – känns som att jag har kontrollen. Senare, kommer jag inte ha det. Och då kommer jag vara i klorna på män som jag bett göra saker med mig, mot mig, som jag själv inte förstå att jag kan önska.
Och de kommer inte backa. De kommer inte vara inkännande. De vill ha blod. Tårar. Rädsla.
De struntar i mitt inre men vill ändå prägla det för alltid.