På din planhalva.
Kategori: Allt det andra, Vardagen
Tid.
Detta eviga pratandet om tiden Inte bara från mitt håll utan från alla andra också. Som att tiden vore konstant och evig.
”Det finns alltid tid.” Nej. Tiden är begränsad och endast till låns. Därför blir uppskjutanden helt befängda eftersom vi vet inte när kontraktet löper ut. Idag kan vara den sista dagen. Det här andetaget kan vara det sista andetaget. Vi kan inte veta.
Eller så vet vi och det kan nästan vara ännu värre.
”Saker måst få ta tid” är också återkommande. Att det är svåra saker, djupt rotade, sådant ändrar man inte på en halvtimme, halvår ibland inte ens ett år. Det tar längre tid. Och jag avskyr det. Får panik när jag ser hur dagarna passerar men mitt mående är oförbättrat. Bara försämrat.
Svårt att se fram emot resten av livet då.
Vi vill alltid ha mer av dig. Likt giriga ormar snärjer vi in oss och kräver att du ska stå till vårt förfogande. Men tiden rättar sig inte för någon.
Den ger. Och den tar. Den får inte så mycket
Mer stressade repliker om att den går för fort. Eller despereta tonlägen om att den går för långsamt. Gör de tiden till något subjektivt?
Kanske.
Oavsett.
Vi behöver den.
Den behöver inte oss.
Kanske det som gör det allra svårast att förhålla sig till.
