TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När jag är min.

Kategori: PTSD

 


stulen sömn en stulen natt.
Ältandet har mig i sitt lås. Fast där.
Blir inte kvar länge, men länge nog för att uppleva allt igen.
Hundradelar eller sekunder. Oviktigt.
Forsätter att famla mig igenom den tiden. Bränner upp sår
sprättar upp läkta ärr.
Sluta älta för fan.
Vissa val kan man inte ta tillbaka. Vissa val får man leva med.
Lär mig att leva med det här. Lär mig.

Så jag forsätter att minnas. Vem kan glömma?
Jag forsätter att lida. Vem kan läka?
Fortsätter att hata. Vem kan förlåta?

Lämna mig ensam inatt. Låt mig få sova med slutna lugna ögon igenom
en hel natt av mörker.
Ny morgon. Ny dag. Ny sol. Nya andetag.
Kroppen måste få läkas. Jag vet det.
Men måste jag behöva ta del av det? Varför kan inte mitt undermevetna
jobba själv? Jag vill inte vara med.
Inte de minnena igen. Ta bort dem.

Stark på två ben.
Svag liggandes. Står fast vid en klippa.
Ältar igen. Det gör mig både irriterad och stolt.
Det får ta tid. Det måste det göra.
Jag vet det. Förstår det.
Glömmer det.

Kommentera inlägget här: