TidsLiv

Jag kan minnas hur det var. Jag kan verkligen göra det. Och det beror tyvärr inte på att jag återfått något slags förstånd och djupare förståelse, det beror på att jag upplever exakt samma sak nu. Det är den här drivkraften som driver mig nu som för tolv år sedan drev mig till att träffa fler män som kunde förstöra mig. Exakt samma. Kusligt samma.

Uppfattningen om att det är lösningen på problemet när det egentligen bara skapar fler. Det var så jag kände för tolv år sedan. Som 16 år. Det är så jag känner idag. 28 år.

Tid har passerat men tankesättet är likadant. Den starka viljan att aktivt försöka minska den plågsamma ångesten som drev oss till att upprepa historien i ett naivt försök att kontrollera den. För att bli av med den. Det funkade ett tag men i längden gav det enorma konsekvenser. Anledningar till att jag idag befinner mig där jag befinner mig och mår som som jag mår

Jag kan se tillbaka på det nyktert och förstå känslan. Jag har även facit. Jag ser hur det gick. Vad utgången blev. Jag känner vad det gjorde med mig. Ändå. Trots allt det så vill jag göra det igen.

Förståndigt? Nej. Försåtligt? Kanske. Logiskt. Ja.

För att vi inte bara ska förkasta beteendet som var då och det som uppstått nu måste vi se djupare. Förbi behovet av bekräftelse. Förbi ungdomens naivitet. Vi måste se till funktion. Måste analysera varför det känns som enda lösningen. Och den är inte vacker. Den innefattar en indoktrinering på en tonårsflicka som bara ville bli omtyckt. Som efter att ha fått det bekräftat – män ville bara ha henne för sin kropp – gav sin kropp till män.

Vi vill bli älskade. I brist därpå beundrade. I brist på det bekräftade.

Att ha en mans händer över sin kropp och känna att han åtrår en är bättre än att leva i total ensamhet. Inget är bra, men det ena känns värre.

Även om den inneboende viljan alltid har varit att någon skulle se mig. Alltså verkligen se mig, på riktigt.

Och förstå att jag behöver inte bli bunden. Jag behöver släppas fri.

Jag behöver inte bli slagen. Jag behöver bli visad omtanke.

Jag behöver inte brutalitet. Jag behöver lite vanlig medmänsklighet.

Då som nu.

Nu som då.

Men som ungdom skulle det dröja länge förrän en sådan person promenerade in i mitt liv. Och det skulle dröja ännu längre innan han skulle förstå att något inte stod rätt till, men sedan skulle det ganska fort konstateras att det finns år i mitt liv som varit kantade av alldeles för mycket smärta och sorg för att jag ska fungera normalt. Detta har präglat för mycket. Detta påverkar alldeles för mycket för att kunna ignoreras.

Jag är glad att någon såg mig till slut. Glad över att han såg mig. Oavsett vad som händer kommer jag alltid vara honom tacksam för det.

Tillbaka till idag.

Då jag återigen sitter med min tonårsspegel och har likadana tankar. Hur är det möjligt?

Jag lärde mig att män ville ha min kropp, jag märkte att ge min kropp till dem dövande min ångest och min känsla av att vara värdelös. Jag vet idag att det bara födde mer ångest och mer skam. Det sätter igång en nedåtgående spiral man inte kan ta sig ur genom fler destruktiva handlingar. Ändå vill jag. Och jag kommer nog att vilja ganska länge. Tills jag har lärt mitt sextonåriga jag och mitt tjugoåttaåriga jag att vi behöver ingen annan för att känna oss sedda. Att vi är värdefulla i oss själva. Vi inte förtjänar mer lidande. Vi förtjänar tid, tröst, tålamod stöttning, omtanke. Och en massa medmänsklighet.

Tills vi förstår att det normala är inte att bli slagen och använd. Vårt välde ligger inte hos betraktaren. Det finns i oss själva och har alltid funnits i oss själva , det har bara varit massa monster på vägen som har skymt sikten. Men det väntar ett liv där ute på oss. När vi skingrat demonerna och blickar ut över världen.

Jag kan nästan se det.

Kan du?