TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Hjälp mitt inre.

Kategori: Självskadebeteende, Vardagen

 




Jag har blåmärken under fötterna. 
Det är en bedrift. 
Små blåa öar som jag hela tiden trampar på. Som hela tiden ger ifrån sig små signaler till hjärnan att här gör det ont. Gå inte på oss mer för det värker. Gå absolut inte på stenar utan skor. Ändå går jag på stenar utan skor. Så mycket respekt hyser jag för mina egna kroppsdelar. Att inte ens när de har ont och ber mig agera annorlunda så lyssnar jag..

Vad säger det om min självmedkänsla? Finns den ens?
När i livet är jag tacksam över den kropp jag givits i förhållande till alla de stunder då jag hatar den. Förbannar den, skäller på den, förkastar den skadar, den. 
Inte det bästa teamet. Som att ha en lagkamrat som hela tiden gör självmål. En soldat som förråder. En besättning som gör myteri. Okej, det är stora växlar. Det som började med oskyldiga promenader på sårad hud är ni likställt med revolutioner och uppror.
Nånstans finns ju ändå liknelsen. Jag slåss mot mig själv. För mig själv? Jag slåss mot mig själv för mig själv? Vad betyder det ens? Totalt nonsens.

En enda kropp. Som är i plågor. Respektera det. Lyssna på det. Ta in det. Börja med omvända. Agera tvärtom vad känslan säger åt dig. Vad tankarna säger åt dig. 
Till slut kommer förändringen.
Det är svårt att hata sig själv om man hela tiden gör något som bevisar att man inte förtjänar hat.
Det är svårt att älska sig själv om man hela tiden gör saker som bevisar att man inte förtjänar att älskas.


Kommentera inlägget här: