TidsLiv

Inte ens ett sällskapsspel. Inte ens ett förbannat jävla brädspel kan låta min själ få vila. Nej. Istället levereras fråga efter fråga om den förbannade sporten som får min kropp att stelna. Till slut är det nästan komiskt. Att varenda sportfråga handlar om samma sak. Känns som att universum jävlas med mig. För varje gång ordet nämns hugger det till lite extra. Såret öppnas lite mer.

Vad betyder det egentligen? Att jag aldrig ska känna mig säker? Det kan alltid dyka upp något som påminner, även i något så oskyldigt som ett frågespel om länder. Behöver jag alltid vara på min vakt? Redo att ta emot piskrapp överallt, var som helst, ingenstans och någonstans. 

Mina rädslor förklädda i döda ting. 

Min skräck begraven på obetydliga platser.

När det för femtielfte gången kommer en fråga om racketsporten från helvetet så står jag inte ut mer. Det blir för mycket. Och det smärtar mig att jag inte ens i mina pauser, ifrån allt jobb jag gör, kan få slippa bli påmind. Att också jag kan, för ett par timmar, bara få känna mig som en vanlig normalfungerade människa utan tusen trauman i ryggsäcken.

Men livet fungerar inte så. Det är inte rättvist för det är inte rättvist. Det är bara att inse. Detta, det jag försöker bearbeta, kan återfinnas överallt. Det kan dyka upp i oskyldiga samtal om semestern, komma förklätt i en melodi, hugga sig igenom via bilder. Det kan återskapas i en främlings ögon eller pånyttfödas i en moders beröring. Det tar olika former och kommunicerar vida olika kanaler. Men har alla samma mål – Spegla det förflutna i nuet.

Skapa en länk mellan vad som hände då till vad som händer nu. Bygga ihop minnet med verkligheten. Arrangera kaos i vardagen. Störa i idyllen.

Så jag gör det som förväntas av mig från miljontals år av evolution – jag flyr. Drar ifrån mina pjäser och mina poäng. Gömmer mig på rummet, i garderoben, med bena uppdragna, beväpnad med en fyrkant av bomull. Tänker att hit, hit kan ingen komma. Här kan inget nå mig.

Sedan blir jag rädd. Rädd för att jag ser och känner hur världen krymper. Mina rörelser begränsas. Väggarna kommer närmre. Jag förhindras det liv jag vill leva och tilldelas en ensam liten ö långt ute i ingenstans.

Ingenting kan växa där. Inget kan utvecklas. Det är dömt till att vara en tom fläck på kartan tills även den sakta dränks av den stigande vattennivån i form av tårar.

Ett liv på flykt. Ett liv i ständig rädsla.

Ett liv som är mitt.

Ett liv som jag inte vill ha.