Går sönder.
Kategori: PTSD, Självskadebeteende
Jag kan inte tillskriva dem epitet ”förövare” för det gör mig till ett offer. Jag kan inte förlika mig med de rollerna. Vägrar innefatta mig med de regionerna.
Det är inte jag så då kan det inte vara dem.
Det är inte dem så då kan det inte vara jag.
Logiken i sitt essä. Förnekandets bravur. Som att knyta in sig själv i argument som läcker. Inget av dem håller tätt.
Alla är förståeliga. Självklara till och med, men de agerar inte i en riktning som gagnar mig. De jobbar baklänges när jag behöver röra mig framlänges. Håller mig i ett stadigt grepp när jag försöker bryta mig loss.
Det är i titlarna som rädslan ligger.
Om de är förövare så måste jag vara ett offer.
Det krockar med min världsbild, även om det nog aldrig går att komma närmare sanningen än så. Det gör det inte mindre smärtsamt. Men det kanske ger svaret på varför. Varför jag måste namnge oss; just för den enorma rädslan att göra det.
Det enkla i det svåra. Det möjliga i det omöjliga. Min härdsmälta
Jag är livrädd. Så jag spjärnar emot. Undviker in i det sista att prata klarspråk. Försöker febrilt finna svaren fast ställer fel frågor.
För egentligen är det enkelt. Enkelt på det sättet att det är självklart vilka roller vi har. Vilka vi alltid haft. Trots undanflykter.
De utsättare. Jag utsatt.
De aktiva. Jag passiv.
De. Förövare.
Jag. Offer.
