TidsLiv

Jag vet inte vad jag håller på med. Känns som att jag tappar det. Herregud. Sluta nu. Bara sluta. Men jag slutar inte. Fortsätter ännu mer intensivt. Vet att det är fel väg. Vet att det är en förödande väg jag börjar gå ner för, men jag kan inte stanna. Jag är fullt medveten om att jag håller på och förstör ännu mer. Skapar fler problem. Detta är inte lösningen, hur mycket det än känns så. 

Hit har jag kommit. Till en punkt där jag inte längre kontrollerar mina handlingar. Där impulserna styr mer än mitt rationella, logiska tänkande. Någon naiv förhoppning om att svaret finns i smärtan. Vägen ut är vägen igenom lidandet. Tortyr som någon slags universell lösning. Att allt skulle bli annorlunda efter den här gången. Att jag äntligen skulle fatta att det här vill jag inte göra. Som att det inte skulle få mig att hata mig själv ända ner på cellnivå. Som att det inte skulle bli så att jag aldrig mer skulle kunna möta min blick i spegeln. 

Jag skulle inte kunna förlåta mig själv. Det är sanningen. Jag skulle aldrig, aldrig förlåta mig själv. Jag skulle bränna allt det jag försökt bygga upp. Radera alla de framsteg jag gjort under denna korta tid. Jag skulle falla tillbaka i mitt destruktiva leverne och skulle inte finna orken att försöka vända det igen. Det skulle bli mitt fall. Det sista jag skulle göra. Det skulle inte finnas något kvar att hämta efter det.

Lidande sedan inget mer. 

Smärta sedan inget mer. 

Ett liv i frihet. Aldrig mer.