TidsLiv

Du satte Dig för en sekund och blev sittandes. Stirrandes ut på ett fruset hav som såg inbjudande ut. Du vet. Du ska inte vara så hård mot Dig själv. Du ska försöka visa acceptans, känna omsorg, självmedkänsla. Han kom ju in i Ditt liv och vände det upp och ner. Och jag förstår att Du gärna vill hålla fast vid honom, att Du krampaktigt tar det lilla Du kan få för Du tror att allt han ger Dig är tillfälligt. Du glömmer att allt det där, allt det fantastiska, det underbara, det du faktiskt älskar med Dig själv - är Du. Bara Du. Han plockar fram det men det har funnits där hela tiden. Det har legat under ytan på ett fruset hav och jag förstår att Du vill att isen ska spricka, brista. Men kom ihåg att det tar tid. Du vill inte att det ska forseras. Det ska tinas. Långsamt, långsamt kommer Du tillbaka - Hela du. Och den här gången kommer Du att orka. Du kommer att vara så mycket starkare. Faktum är att Du inte ens kommer att märka att isen har smällt. Plötsligt kommer Du på Dig själv med att skratta, sådär som han fick Dig att skratta. Och när Du ser Dig om efter honom är han inte där. För att allt det Du trodde var han. 

Är Du.