TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Där solen aldrig lyser.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

 

 

Lösenordet säger allt.
Avslöjar den egentligen känslan bakom handlingen. Två ord. Hoplänkade till ett palindrom. Ambivalensen kring att ge sig hän. Svårigheterna med att stå emot.
Vill inte. Vill. Vill inte. Vill.
Till slut tar det över all tankekraft. Det blir omöjligt att agera annorlunda. Nej. Inte omöjligt, svårt. Så jävla svårt. För viljan att skada är större än försöket att helas.
Långt ifrån vackert. Alldeles för nära det fula. Det hemska.
Men sådana var tankarna. Mitt värde mättes i andras bekräftelse. Min person fanns endast till i kontrast till andra. Jag var viktig om någon annan ansåg mig vara viktig.

Ännu ligger viljan där och pyr. Bara väntar på ett ögonblick av svaghet och så faller jag dit igen. Skriver in de två ihopsatta orden som ber om att få avrättas. Besöker sedan platsen där allt kan förstöras. Där allt kommer gå åt helvete. För jag skulle aldrig kunna ta mig tillbaka från det. Det fallet skulle vara för hårt. För långt. För djupt.

Jag tror jag försöker säga mig något genom att använda de orden tillsammans. Som ett rop på hjälp till mig själv att hjälpa mig själv. Gör inte det här. Vi överlever det inte. Så jag fick ha andra att kontrollera min tillgång till omvärlden. Styra mina kontakter för jag kunde inte själv ta ansvar. Det är sorgligt. 

Jag som redan skadats så mycket tyckte ändå att jag behövde skadas ännu mer. 


 

 

 
Kommentera inlägget här: