Blöd mig hel.
Kategori: Min historia, PTSD
”Det var inte jag”, ”Det får inte vara jag.”
Men det är jag. Det är jag som sitter på en stol inne i ett samtalsrum och minns tillbaka. Känslorna är mina. Minnena är mina. De fruktansvärda, fasansfulla bilderna som fyller mitt huvud finns där för att jag var med när bilderna togs. Det var min kropp som släpades över ett golv, mina armar som bands, min hals som ströps, mitt hjärta som krossades, min självkänsla som grusades.
Det är mitt. Allt är mitt.
Jag vill inte äga det. Vill inte vara en del av det och har försökt – och försöker – göra allt jag kan för att distansera mig från den mörka historien. Avskärma mig från den tonåring som trasades sönder av vuxna män. Inbillar mig att jag var med på det. Intalar mig att det inte var så farligt. Ifrågasätter om jag verkligen minns rätt – kanske att jag bara hittar på? Ignorerar de fysiska påminnelserna som kommer när jag närmar mig något som överhuvudtaget förknippas med det som var då. Till slut är allt förknippat. Jag kan inte gå utanför dörren utan att springa på en trigger. Kan inte läsa en bok utan att kroppen larmar om fara. Kan inte se på Tv för det finns alltid något som kommer verka hotfullt. Kan inte befinna mig i mitt egna hem utan att få en flashback.
Det finns överallt. Fast det egentligen inte finns någonstans. Allt är i mitt huvud. Allt är inpräntat i mitt nervsystem. Mina celler som larmar vid minsta, absolut minsta liknelse till något som en gång skadat mig. Vilket gör att när jag går utanför dörren finns det en plats som är farlig, i boken jag läser finns det en namn jag inte klarar av, på tv visas en sport som ger mig panikattacker. Och i mitt hem, den plats där jag ska känna mig som mest trygg, där dyker det ändå upp små obetydliga föremål som får alldeles för stor betydelser.
De omkullkastar min vardag. Isolerar mig från omvärlden. Och allt i min närhet. Men inte ens då. Inte ens när jag står ensam i ett hörn. Inte ens då är jag trygg. Inte ens då kan jag vara säker på att inte utsättas för något som gör att jag minns. För det finns inuti mig. Skräcken är min och den bär jag med mig överallt, i allt jag gör och allt jag inte gör.
Den är konstant. Men inte evig.
Den präglar. Men är inte definierande.
Det gör att livet kan få en möjlighet att se annorlunda ut. Det finns till och med en chans att det kan bli riktigt bra. Men det kräver oerhört mycket under en oerhört lång tid. Det är svårt att motivera sig eftersom det inte varit lätt eller bra på så väldigt länge. Att då behöva leva med att det ett tag kommer vara ännu värre känns så jävla tungt och orättvist.
Kan inget bara får vara enkelt?
Jag ställer den frågan rätt ut i intet samtidigt som en sport, en stad, en dialekt, en plats har mig i sitt våld och förstår.
Inget av det här är enkelt.
