TidsLiv

Det blev tydligt idag. Jag fick känna på hur fruktansvärt livet kan te sig. När det känns som att hela världen kommer rasa. Att historien kommer upprepa sig. Att jag inte lär mig något.
Nu händer det igen.
Och allt på grund av ett par fötter i marken. En svart luva. En blå kudde. Jag förstår hur banalt det kan låta. Att så simpla ting kan ställa till så mycket problem. Men de rymmer så mycket. I ställningen finns en trygghet begravd. I tyget vilar ett löfte om förändring. Bomullsfyrkanten talar om ett evigt skydd. De fyller alla varsin funktion och de är så invanda nu att bara tanken på att frångå dem gör att hela kroppen spänner sig. Min ritual. Mitt obrytbara mönster. Som måste brytas.

Det blev tydligt idag.
Och jag önska så att jag bara fejkade och hittade på alla de tårarna som rann och de skälvningarna som gick igenom min kropp. Men de var äkta. Det var äkta. Det kändes som att jag skulle gå sönder. Att jag svek mig själv och bad om att få bli utsatt igen. Det kändes så fel även om det var rätt. Det var nödvändigt men det gick emot allt. Varenda överlevnadsinstinkt skrek att jag måste tillbaka till ett svart mörker som jag kan försvinna i.

Evolutionen har varit explicit här. Den har försökt att lära mig att fly ifrån situationer som innebär en risk. Den har fått kroppen att dra igång larmet vid minsta lilla antydning till fara. Den har varit så distinkt att jag inte kan sitta i ett samtalsrum, på ett behandlingshem utan att ha benen uppdragna, kroppen klädd i svart tyg med en simpel kudde som skydd. Som livrädd för beröring. Som skräckslagen inför andras närvaro.
Jag har oerhört mycket som gör ont som jag måste jobba med.
Det blev tydligt idag.