TidsLiv

Jag vill bränna det huset. 

Jämna det med marken.

Hälla bensin runt om trädgården för att vara säker på att ingenting kommer att återstå. Det enda som ska finnas kvar är aska och frihet. 

Jag vill ha bort det. Radera det. Förgöra det. 

Slippa ha det i min åsyn. 

Sluta låta det ta upp plats i min periferi. 

Inkräkta på min vardag. 

Just nu tonar det upp sig som en tumör i min närhet och infekterar allt jag gör. Allt jag ser. Allt jag rör vid. Jag kan inte ta ett andetag i mitt egna hem utan att syret som fyller mina lungor även har träffat fasaden på deras byggnad. Det är för nära. Hänger ihop för mycket. Omöjligt för mig att separera i sinnet och i verkligheten. 

Jag vill inte ha det. 

Jag vill bränna det. 

Tänker att lösningen är att härja fritt med etanol och tändstickor. 

Att jag kan elda bort de smärtsamma minnena. Mina trauman kan bli till aska. Om bara allt som förknippas med det hemska försvinner kanske jag äntligen kan andas fritt. 

Då skulle jag behöva bränna ner deras hus. 

Men jag skulle också behöva bränna skolan, gympahallen, lägenhetsområde, skogsdungen, villan, mitt eget rum, berget, hotellet, busshållplatsen, nöjesparken, caféet, parken, båten.

Fan, jag kommer behöva bränna ner hela Göteborg.