TidsLiv

Så 2017 blev inte mitt år. 

Nu, i kölvattnet av det gångna året, går det snabbt att utvärdera att det här året har varit för jävligt. 

Hade någon, för ett år sedan, sagt att; I slutet av tvåtusensjutton år bor du fortfarande kvar på behandlingshem, du har förlorat mannen du älskar, L har tagit sitt liv, dina armar är fyllda av långa, röda streck och du har minst tre flashbacks i veckan så vet jag inte om jag hade trott det. 

Jag hade bett till gudarna att det inte var sant. 

Om någon hade sagt att om ett år så har du berättat för dina terapeuter om vad som hände när du var åtta år, ni exponerar för det regelbundet. Du har också berättat för dina föräldrar, dina syskon och du har konfronterat han som skadade dig och berättat för hans föräldrar, finns det inte på världskartan att jag hade litat på det. 

Hade någon sagt att under det här året kommer du att berätta om din allra djupaste hemlighet, den du aldrig trodde skulle komma upp till ytan. Det kommer att få dig att inte säga ett ord på en hel vecka. Du kommer att halvt ha haft ihjäl dig i panikattacker, du kommer bli inlagd för ökad suicidrisk och du kommer gråta mer än du skrattar, hade jag ändå orkat? 

Ingenting blev som jag trodde. 

Saker jag aldrig trodde skulle hända, hände. 

Saker jag aldrig trodde att jag skulle prata om, pratar jag om. 

Mycket har varit annorlunda. Det har inte gått att predicera utgången. 

Och det är nog bra. För att se tillbaka på det gör ont. Det har varit ett kämpigt år. 

Mitt värsta i livet. Hittills. 

Men nu är det slut och jag lever fortfarande. Det är min största seger, bästa bedrift och det jag är mest stolt över. Jag lever. Trots allt. Även fast livet har velat annorlunda så sitter jag på nyårsafton, tjugohundrasjutton, och räknar ner till ett nytt år. 

Med nya dagar, veckor, månader. 

Med nya strapatser, motgångar och framgångar. 

Jag visste inte hur det gångna året skulle bli. 

Nu vet jag. 

Jag vet inte om 2018 kommer bli mitt år. 

Det jag vet är att jag är villig att ge det chansen.