Vänd mig aldrig ryggen igen.
Kategori: Allt det andra
Det sägs i all välmening.
Jag vet det.
Jag är ändå trött på att höra det.
Så fruktansvärt less på att höra hur förbannat stark jag är. Hur jag klarar mig igenom allt.
De som säger det vet inte ens vad för helvete det är jag tvingas genomleva. Vad det är jag står ut med. Hur mina dagar ter sig och hur min vardag långsamt kväver mig. De vet inte.
Det är dock tudelat.
Jag behöver höra det. Kräver att få det sagt till mig.
Samtidigt som jag inte står ut med den formationen av ord.
Det handlar mest om att jag aldrig bad om det här.
Jag ville aldrig behöva vara såhär stark. Ville aldrig tvingas lära känna den kapacitet som får mig att stå på benen trots att allt runtomkring tvingar mig på knä.
Inte såhär, inte på det här sättet.
Jag är stark.
Men jag är det för att jag inte har något annat val.
