TidsLiv

Det här är vad ni har gjort. 

Det här är vad ni har lett mig fram till. 

En fosterställning på asfalten bredvid rondellen. 

Ett brustet hjärta i början av ett nytt år. 

Blåljus till akuten. Paralysering på golvet. Självmord i ett dike. 

Långa röda streck på oskyldiga armar. 

Ingrott självhat i nervsystemet. Reflexer som alltid slår där det gör som ondast. 

Blackouts. Flashbacks. Panikattacker. 

Uppgivenhet. Hopplöshet. Meningslöshet. 

Förlorad tid och tappad lycka. 

Skratt jag aldrig får tillbaka, gråt jag aldrig velat ha. 

Skrik bland främlingar. Förvirring bland medmänniskor. 

En vardag som är en ständig kamp. 

En tillvaro där varje stund är en fråga om liv och död. 

Här slappnas det inte av. Lägger jag mig ner nu kommer jag aldrig upp igen. 

Jag lever på lånad tid som rinner ifrån mig i rasande fart. 

Är långt ifrån där jag vill vara. 

Är inte närheten av var jag vill befinna mig. 

Ni gjorde det. 

Ni.

Det drabbar mig. 

Men det drabbar andra också. 

Två föräldrar som försöker rädda sitt barn. 

Två syskon som försöker stötta sin syster. 

Vänner som ser en av deras egna försvinna bort i ett töcken. 

En man som älskar innerligt men som inte kan stå ut med smärtan som det innebär när den han skulle kunna dö för inte vill leva. 

Det är hål i dem också. 

De har också blivit smittade. Infekterade. 

Så det här är vad ni har gjort mot mig. 

Och indirekt mot andra. 

Ni gjorde det. 

Ni.