TidsLiv

Här är mitt liv. 

Såhär ser det ut. 

Titta på det. För ni var med och skapade det. Präglade det. 

Mot min vilja. För er vilja. 

Titta ut över det fältet ni var med och ödelade. Se till den nedbrända skogen, till de nedtrampade blommorna, de sönderbombade husen. 

Den tystade glädjen, den högljudda sorgen, det förlamande hatet. 

Titta på det. Det är inte vackert. Men det är mitt. Så som ni ville ha det. 

Oavsett om det var med vilje eller inte så står vi likt förbannat i ett hav av satans val och kommer inte därifrån. Jag sjunker tillsammans med er. Ner i en avgrund som endast var skapad för jordens bottenskrap. Jag hör inte hemma här. Ändå söker jag mig hit likt en beroende söker dövandet. Det har blivit min drog att alltid hålla jämna steg med förintelsens näste. 

Sammanstråla med föraktets väktare. Bilda pakter med förrädarens huvud. 

Så mycket av mig är format av det andra har försökt att ta ifrån mig. Den maktlöshet som har kantat min uppväxt har kommit att bli det jag identifierar mig starkast med. Och det jag absolut inte vill kännas vid. Det gör att jag hamnar i en dragkamp mellan vad jag är och vem jag absolut inte vill vara, som jag ändå är. När jag strävar åt motsatt håll finns det alltid en del i mig som står kvar i tårarnas landskap och bränner broar till empatin. 

Det land jag lever i. Som ni också tillhör. 

Den plats jag befinner mig på. Som ni också förstör.

Kan jag lämna för att aldrig återvända. Det valet är mitt. 

Jag är fortfarande välkommen hit. 

Så jag kommer tillbaka. 

Ni är inte välkomna tillbaka. 

Så ni kommer aldrig hit.