TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Stanna vid mig.

Kategori: Självskadebeteende

(null)

Jag har skjutit ifrån mig de som älskar mig allra mest. 
Har låtit ilskan få gräva ner mig i en skyttegrav där jag bara blottar mig själv ännu mer. Jag tror att det är ett skydd men det är tvärtom. Jag gör mig själv ensam i en värld där ensamheten långsamt tar död på mig. 
Jag är min sämsta vän. 
Min värsta fiende. 

Värst är att det känns bra. 
Destruktiviteten griper tag i mig och får mig att göra allting värre. Om en liten låga fladdrade vill jag göra om den till en skogsbrand. Allt gör ont, hela tiden, ändå vill jag skapa mer lidande. Behandlar mig själv som smuts. Spär på känslan av att vara värdelös. Försöker sedan skära bort allt hat med vassa rakblad. Men inte ens då, sittandes i pölar från mitt eget blod, slår det mig att jag springer åt fel håll. Att det är här, precis här, som jag måste börja välja annorlunda för att något ska bli annorlunda. 
Det måste vara färdigstraffat nu. 
Det måste vara slut på självskadandet.
Det har aldrig gett mig någonting. En snabb förlösning och sedan ett hav av misär. Det är inte värt det. Aldrig värt det. 
Kanske i stunden men katastrofen som följer kommer att bli min död om jag inte väljer andra vägar. 

Kommentera inlägget här: