Nu är tiden inne.
Kategori: Min historia, Självskadebeteende
Mina armar värker. Såren gör sig hela tiden påminda. De öppna och de stängda.
De berättar om hatet, om skulden, om skammen.
De talar om för mig att jag har straffat mig själv.
Att jag inte tycker om mig själv.
Att jag förtjänar att lida. Att plågas. Att skadas.
Jag vidmakthåller de åsikterna som andra har projekterat på mig.
Upprätthåller de föreställningarna.
När de tankarna.
Föder de idéerna.
Sedan blir jag sittandes i en svart låda och ruinerar mig i misären. Vältrar mig i ångesten. Tränger in mig i de snävaste gränderna där bara föraktet finns och bosätter mig där.
Ser till att allt som växer här ska vissna.
Allt som finns här ska försvinna.
Allt som lever här ska dö.
Jag vet vad det är jag måste göra.
Och jag hatar det. Avskyr att det är mina handlingar som för mig framåt och mina handlingar som tar mig bakåt. Jag har alla avgöranden i mina händer. Jag bestämmer. Jag har makt. Kontroll.
Jag lever mitt liv.
Jag kan välja nu.
Jag vet vad det är jag måste göra.
Jag måste välja livet.
Även när livet inte väljer mig.
