TidsLiv

Empati och sympati. 

Ni är bristvaror. 

Vart var ni när jag fick min själ exploaterad för någon annans räkning? 

Den gången jag grät mig till sömns för att den här världen aldrig ville mitt bästa.

Eller när rädslan grep tag om min strupe och vägrade släppa taget. 

När jag borde ha sörjt mina fällda tårar men istället bannade min hjärta för att slå mot min vilja. 

Då jag hatade mig själv så mycket att jag såg till att blodet, från min egen kropp, skulle färga hela golvet rött. 

När jag föll ner i ett nollgradigt vatten för att försöka undfly den maktlöshet det inneburit att bära mitt namn.

Hur jag ville göra slut på allt. 

Vart var ni då?

När jag avskydde allt jag någonsin varit och någonsin skulle kunna bli.

När jag följde med monster till deras näste och fick mitt innanmäte värderat i skrik.

När jag föll offer för egoistiska handlingar som kom att prägla hela min syn på mig själv.

När jag föll, famlade, ramlade, rasade, störtade.

När jag sårades, sargades, förstördes, fördärvades.

Vart var ni då?

Varför skyddade ni inte mig?

Varför såg ni inte till att jag fördes till trygghet och fick tillbringa resten av min korta tid på den här planeten, i stillhet. Såg till det barnet som bara kände ett växande självhat inombords. I den lilla kropp som borde rymma så mycket kärlek och livslust men som istället var fylld av tvivel och misstro. Som såg djävulen i varje människa. Som utvecklade ett stört förhållningssätt till sig själv. Som ansåg att straff och självskadande skulle kunna ta bort den inre tomheten. Förnekelse och fördömande  skulle radera de avskyvärda bilderna som prydde hornhinnorna. 

Om ni var spårlöst försvunna innan.

Lyste med er frånvaro.

- Kom nu. 

Kom och slå era vingar kring min arma kropp. 

Omfamna mina sårbarheter och klä mitt hat i purpurfärgade blommor. 

Visa era sanna jag. Skriv om slutet. Räta ut tidslinjen. 

Kom nu. 

Det finns fortfarande tid.