TidsLiv

Tilldelas ett rent papper. Kladdade sönder det.

Fick en bok med oskrivna blad. Ristade in min smärta i blod. 

Var ett barn med blonda lockar och ljusbruna ögon. 

Idag är blicken lika svart som håret. 

Det barnet de en gång satte till jorden är numera ett monster. 

Ondskan har fått hennes kropp att kuva sig inför ögonblickets förfall. 

Var oskyldig. Från idyllen. Perfekt. 

Har svärtat ner allt. 

Nu är allt förändrat. 

Inget kan bli som förr

Orden är lika hårda som piskrapp. Lika obarmhärtiga som en avrättning. 

De gräver sig in under huden och får den lilla strimma av livsljus att slockna. 

Det går inte att finna sig i den smärtan det innebär att bära det här namnet. Allting som kommer i närheten av vad som är sant måste förgöras. Håll livet på avstånd för döden kan komma när som helst. Skydda det enda som finns kvar av värdighet genom att förneka allt som någonsin har hänt. 

Sudda ut kanterna. Gör bilderna otydliga. 

Rädda sig den som kan genom att aldrig någonsin igen komma tillbaka till den här platsen. Här, där allt började. Är också här, där allt kan avslutas. 

Ignorera det faktumet att tryggheten bor vägg i vägg med misären. Se allt i svart. 

Var lika cynisk som tvivlet. Bli lika kallhamrad som sten. 

Släpp inte in någon. Det misstaget är gjort en gång och tog nästan kål på allt. 

Lev ensam. Dö olycklig. 

Eller vänd vinden.

Utnyttja stormens tag och skapa något vackert ur det hemska. 

Alla möjligheter är möjliga.

Bli den maskros som kan spränga asfalten. 

Bli den sång som tar sig igenom betong. 

Fall inte med de fallna. Res dig ur askan. 

Pappret är fortfarande läsligt. Boken är inte färdigskriven.