TidsLiv

Jag är så trött på smärtan. 

Både den psykiska och den fysiska. 

Gör det inte ont i själen så gör det ont på armarna där jag har skurit upp min hud. Alltid värker det nånstans och jag är så trött på det. 

Det är utmattande att ha en kropp som lider. 

Det är uttröttande att ha en själ som plågas. 

Så när jag inte är helt golvad av alla känslor som tynger mig så borde jag försöka låta återhämtningen få ske. Men det gör jag inte. 

Istället skäller jag på mig själv för att jag inte har det tillräckligt jobbigt. 

Kan glömma att jag för två minuter sedan låg på golvet i en hög och önskade att jag vore död. Om det känns någorlunda stabilt för ett ögonblick så ifrågasätter jag om jag någonsin har mått dåligt. Har det någonsin varit jobbigt? 

Ändå bor jag på behandlingshem med återkommande suicidtankar, men visst, allt är säkert bra. Jag mår toppen. Livet kunde inte varit bättre. 

Jag menar, det har alltid varit en dröm att bo ute på en jävla åker, sittandes i terapi tio timmar i veckan, inte kunna åka hem, gråta varje dag, förlora det liv jag hade och skära mig i armarna. 

Fan. 

Mitt huvud är ett snöblandat regn och jag har svårt ett navigera i det. Är så frustrerad över hur trögt allting går. Att jag inte ändrar mig fort nog. 

Jag gör det igen. Skäller på mig själv för att jag inte är en robot. 

Kanske skulle testa en helt ny grej. Kanske skulle testa visa medkänsla med mig själv. 

Eftersom självskadanden, självförakt, hat, skammanden, skuldbelägganden, bannanden, sväranden, klandranden och straffanden inte fungerar. 

Det har inte fungerat på tjugo år och lär inte börja fungera nu. 

Så ska jag fortsätta med samma strategier i framtiden, som jag vet inte förändrar något, eller ska jag prova något nytt?

Svaret säger sig självt.

Jag hatar när svaret säger sig självt.