TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Återställ gravitationen.

Kategori: PTSD, Vardagen

(null)

Parallellt bli värre samtidigt som det blir bättre. 
Det är i det jag lever. 
Ju mer jag tar in, desto sämre mår jag, men desto bättre är det. 
Och i det ska jag finnas. Försöka överleva. Hålla mig kvar vid förhoppningen att det kan bli annorlunda. Detta kan leda till något annat. 
Detta, det, det här, som är så smärtsamt att klockorna stannar. 
Som gör så vansinnigt ont att varenda nerv skriker efter nåd. 
Varje cell ber om barmhärtighet. 
Där ska jag finna styrkan att fortsätta. 
På ruinens brant. På randen till dödsriket. 

När jag hävdar att det inte är rättvist att jag måste bli sämre för att bli bättre, så påpekar dem att det inte finns någon annan väg. Det är såhär processen ser ut. 
Det kommer aldrig vara en fråga om rättvisa. Det existerar inte i denna värld så jag kan lika gärna ge upp att försöka finna den. 
Det går att hata det men det går inte att bestrida det faktumet. 
Det smärtar att veta. Sanningen gör ont. 
Den bidrar till så mycket lidande men kan också skapa underverk. 
Paradoxen skrattar åt mig. 

Det jag behöver göra, som jag alltid behövt att göra, är att förlika mig med det som varit. Aldrig acceptera det. Aldrig godkänna det. Aldrig säga att det var okej. 
Men sluta fred med det. 
Det kan låta enkelt men det är det svåraste jag behövt göra någonsin. För jag har programmerat mig själv i tjugo år att tänka på ett sätt och nu ska jag ändra det. 
Det är svårt. Nästintill omöjligt. 
Men jag ska ändå göra det. 

Det som har varit mitt skydd har också varit min fiende. 
Det som har hållit mig vid liv har också, sakta, tagit död på mig. 
Så jag måste fatta tag i det som kan skydda mig och hålla mig vid liv, samtidigt. 
Jag själv. 


Kommentera inlägget här: