TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vinn mig fri.

Kategori: Min historia

 

Det är inte mitt kors att bära. 
Ändå har jag släpat på det sedan urminnes tider. Sedan den första gången någon gjorde något mot min vilja men som jag ändå tyckte var mitt fel. 
Det här måste hållas hemligt. 
Det är bara något mellan oss. Ingen annan får veta. 
Så ingen annan fick veta. Bland grönskande skog och skinande sol gick jag runt och bar på en bultande börda. En skam. En skuld. 

Ifrågasättandet och förminskandet började redan där. Redan innan jag hann fylla tio år. Idag är jag 28. Det är många år av tystnad. Många år av ett inre lidande. För även om jag aldrig talat högt om vad som hände ute i gläntan i skogen så har en röst hela tiden skrikit inombords. Jag har kunnat höra mitt egna rop på hjälp konstant. Hela tiden. Det har aldrig tystnat. Bara dämpats emellanåt när jag hittat ett sätt att få bort det onda. Som att byta namn. Eller stad. Eller land. 
Eller att försöka hitta på andra vägar. Det har inte hänt. Jag hittar bara på. Det var inte så farligt. 
Alla har de haft samma agenda. Alla med samma mål och riktning. Ingen av dem har fungerat. Alla försök till flykt har ändå tagit mig hit. Idag. Till ett behandlingshem. Till ett liv med diverse diagnoser och symptom. Men och defekter. Det går inte att bortse ifrån att hur mycket jag än har velat så har verkligheten velat annorlunda. Och jag kan inte slåss mot den. Jag kan försöka. Jag har försökt. Men jag vinner aldrig det kriget. Jag tar bara långsamt död på mig själv.

Jag vill inte hamna i samma situationer igen. Därför måste jag se varför jag gjorde det i första taget. Jag måste bryta ner beståndsdelarna och analyserna dem bit för bit. Vrida och vända på alternativen. Vara villig att känna smärtan som känns när man har blivit utsatt för våld. Acceptera att inget går att förändra. Lära mig av mörkret. 
Och sedan. När allt är på plats. När hela historien finns med. 
Kunna gå vidare. 

Kommentera inlägget här: