TidsLiv

Jag har hjältar gömda i berget. De ligger på vakt inför nästa attack. Redo att bryta in när livet är för orättvist. De blir inte trötta. De är inte utmattade. De är fortfarande fyllda av hopp och har tankarna fyllda med visioner. 

Alla som innefattar mitt leende. Mitt skratt. Min lycka. 

Det är Människor på min sida. 

Som krigar för mig. Som plockar upp min lans och min sköld när mina armar inte längre orkar bära. Som flyttar mina ben när jag förlorat kontakten med kroppen. Som tar mig till nästa nivå genom att bara andas i samma atmosfär. 

De har hela tiden varit livrädda för att jag ska förvägra mina lungor luft. Att jag ska tömma kroppen på blod och bada i mitt eget fördärv. Deras mardrömmar innehåller inga brott mot integriteten. Deras är fyllda av förtvivlet när jag sökt mig till havet 

Och inte sökt mig tillbaka. Beskedet de får när min själ lämnat skalet och tappat kontakten med omvärlden. De är inte rädda för att bli överfallna om natten. De är rädda för att jag ska falla sönder tillsammans med natten. Att mitt ljus inte ser morgondagen och förblir svart. 

De vill inte göda hatet. De vill vattna kärleken. 

De vill inte sprida föraktet. De vill frita omtanken. 

Igenom allt det fruktansvärda har de stått kvar. Ibland ostadiga, men alltid synliga. 

Ständigt jagandes i min periferi efter tecken som kan tolkas som att vågskålen börjar balanseras upp. De vill så mycket. De investerar så mycket. 

De krigar. Slåss. Kämpar. Våndas. Räds. 

Känner frustation. Hat. Maktlöshet. Sorg. Förtvivlan. 

De vill. Hoppas. Tror. Önskar. 

Efter allt de gjort för mig. 

Är det minsta jag kan göra för dem. 

Ställa mig på samma sida. 

Mot hatet. Med livet.